malm1

De trognaste av dem alla

In Forskning, Historieförmedling by Christer Johansson

-resterna av finska armén i Göteborg 1810-1830

 

Westgiöta Gustavianer är ju som alla känner till militärhistorisk föreningen som levandegör Göteborgs garnison under gustavianska tiden 1772-1809. Därav kan man kanske undra varför två av föreningens medlemmar förra året lät sy upp två finska jägaruniformer av modell 1779. Men detta är faktiskt inte så konstigt med tanke på att resterna av finska armén införlivades i Göta artilleriregemente 1816. På detta sätt har Göteborgs garnison också ett finskt arv, som vi anser också bör vårdas. Det är sålunda i detta ljus man skall se uppsättandet av Savolax fotjägare i Göteborg.
Historien om de finska soldaterna i Göteborg är i korthet enligt följande:

Den 17 september 1809 slöts freden i Fredrikshamn och Sverige förlorade då Finland till Ryssland. Samtidigt kvarstod inom rikets gränser spillrorna av de förband som en gång utgjort den stolta finska armén. Många av soldaterna var härdade fältveteraner som hade deltagit i flertalet av de strider som utkämpades efter det att ryska armén bröt in i Finland 1808, ofta under mycket svåra vedermödor med svält och köld i ödemarksterräng. Trupperna utgjordes bl.a. av finska artilleriregementet samt delar ur Savolaxbrigaden (80 man Karelska dragoner, 340 man av Savolax lätta infanteriregemente, 200 man av Savolax jägarregemente, 40 man karelska jägare och 80 man av Savolax artillerikompani). Kvar återstod också Svenska fältbataljonen, som hade satts upp av manskap från den del av Västerbotten som avträddes till Ryssland 1809.

Finska artilleriet formerade fem kompanier som inledningsvis förlades till Gävle. 1810 upplöstes förbandet och manskapet överfördes istället till Svea och Vendes artilleriregementen samtidigt som officerskåren fördelades på nämnda förband samt Göta artilleriregemente.


Savolax fotjägare m/1808-09

Det resterande manskapet formerade I. och II. finska fältbataljonerna. I. finska fältbataljonen sattes huvudsakligen upp av manskap från Savolaxbrigaden medan stammen i II. finska bataljonen bildades av f.d. Svenska fältbataljonen. Både dessa förband kommenderades att göra garnisonstjänst i Gävle och Umeå. 1810 beslutades att båda förbanden skulle slopas och istället bilda två gränskompanier.

Norra finska gränskompaniet räknade 136 värvade manskapsnummer, som huvudsakligen utgjordes av f.d. rotar från Västerbottens regemente. Av denna anledning var gränskompaniet inledningsvis underställt detta förband, vilket var fallet under kampanjen i Norge 1814 där truppen bl.a. bevistade striderna vid Lier, Matrand, Midskog och Skotterud. Vid sistnämnda plats togs en del av manskapet tillfånga av norrmännen. När svenska armén sattes på fredsfot hösten 1814 överflyttades norra gränskompaniet till västkusten där det ombesörjde garnisonstjänsten på Marstrands fästning och från 1815 även delvis på Nya Älvsborgs fästning. Den 1 januari 1816 upplöstes förbandet och manskapet bildade 7. belägringskompaniet vid Göta artilleriregemente.

Södra finska gränskompaniet sattes upp av manskap från I. finska fältbataljonen som tidigare hade tjänstgjort vid Savolaxbrigaden. Även detta gränskompani var värvat och räknade 136 man. Den 1 januari 1810 uppbröt förbandet från Umeå och avmarscherade till Västerås men förflyttades mot slutet av året till Gävle. Truppen förde därefter en ambulerande tillvaro med kommenderingar till Södertälje kanal, Karlskrona och Kristianstad. Under krigsåren 1812-1814 bestred förbandet kustbevakningen i Skåne och Södra Halland. Den 12 september 1815 stod södra gränskompaniet i Varberg. Enligt 1815 års bestämmelser rörande Göta artilleriregemente skulle Norra och Södra gränskompanierna införlivas i nämnda artilleriregemente; kompaniets styrka skulle samtidigt minska till 60 nummer. Övertaligt s.k. reduktionsmanskap överfördes till Vendes artilleriregemente och södra finska gränskompaniet bildade 8. belägringskompaniet vid Göta artilleriregemente.

De båda förutvarande finska gränskompanierna bibehöll sin finska särprägel även efter det att de ingick i Göta artilleriregemente. Först omkring 1830 synes de sista finska soldaterna ha lämnat belägringskompanierna. I en skrivelse från regementspastorn till slottspredikanten i Varberg framgår att många av finnarna ej förstod svenska och att de hade kommit till Göteborg utan prästbevis, varför han ej kunde yttra sig om deras kristendom eller ledighet till äktenskap.

Som ett passande avslut på denna artikel får generalmajor von Döbelns avskedstal till de finska trupperna i Umeå den 6 oktober 1809 stå:

Ett beder jag Er: att när I nalkens de ställen,

hvarest vi besegrat vår fiender, och då I där

ser den usla sandhög, som betäcker våra

stupade kamrater – gifven deras stoft

välsignelsens suck; de hafva dött hjältar

och deras aska vårdas af ärans vålnader.
I kännen människohjärtats mångfaldiga nycker,

dess anlag att hastigt välja föremål, som de tror

sig aldrig förgäta; men knappt äro några veckor

förflutna, förrän ostadigheten gjort ett annat val.
Dock försäkrar jag Eder,

och I skolen själfva finna det,

att krigsmannasamband knutna vid

strid – faror – blod och död, upplöses aldrig.

Således ären I och vi förvissade om hvarandras kärlek;

ty krigsmannabrödraskap räcker lefvnadens tidslängd;

och den tacksamhet jag Eder förkunnat och nu förkunnar,

har med detta vårt samband en oupplöslig förening.

Finnar! Bröder!

Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon,

skulle de strömma – och hvarje droppe försäkra Er om min vördnad,

min vänskap!

                          

Mer om de finska soldaterna i Göteborg står att läsa i Harri Blombergs uppsats ”Grön, Hjort, Last, Nord, Ståhl, Tjäder & Täck… En studie av finska artillerister i Göteborg med omnejd år 1820” (2004). Se webblänk:

http://sydaby.eget.net/swe/gbg/artill1.htm