I år är det 200 år sedan det gamla konungariket Sverige delades i två delar; en del blev dagens Sverige och en annan del Finland. Denna händelse uppmärksammas av regeringsprojektet Märkesåret 1809.
Den 15 januari 2009 kl. 11 invigdes Märkesåret 1809 officiellt genom en stor ceremoni i riksdagen i närvaro av Finlands president fru Tarja Halonen, H M konungen, H M drottningen, kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine.
Bl.a. så höll avgående ordföranden för svenska akademin, Horace Engdahl, ett fantastiskt tal som i stort summerar varför man bör uppmärksamma märkesåret 1809. Några intressanta punkter var enligt följande:
– Sverige som vi känner till det idag grundlades 1809, inte 1521 eller 1050. Fram till dess uppfattade sig landets ledning och folk som en stormakt (belyses bl.a. av Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-1790) men därefter kröp man in i sitt eget skal och försökte hålla en så låg profil som möjligt.
– Finland var en helt integrerad del av konungariket sedan tidig medeltid. Dessförinnan fanns inget Sverige eller Finland. Därav gjordes heller ingen åtskillnad mellan svear, götar eller finnar. Hur stort man också värdesatte den finska rikshalvan i Stockholm belyses av exemplet med uppförandet av fästningen Sveaborg. Den sammanlagda utgiften motsvaras idag av 16 JAS-projekt.
– Att dagens Sverige över huvud taget existerar berodde mycket på lyckliga omständigheter. Vintern 1809 stod 45 000 man på Själland beredda att gå över Öresund till Skåne. Isarna låg i någon vecka men på grund av den danska och franska krigsledningens vankelmod uteblev anfallet. Scenariot med franska och danska trupper i södra Sverige och Svenska Pommern, norska trupper i Bohuslän, Dalsland, Värmland och Jämtland samt ryska trupper i Finland, norra Sverige, Åland samt Grisslehamn talar för sig själv. Sannolikt hade Sverige upphört att existera som självständig nation.
Hur 1900-talets historia sedan hade berört det gamla Sverige kan man bara spekulera i. Några tänkvärda ledord är ockupation, diktatur, inbördeskrig och koncentrationsläger. I alla fall bör man inte ha kunnat tala om några 200 år av fred.
Så slutordet blir på många sätt: ”Deras uppoffringar – vår frihet!” Otaliga var de soldater som avled på slagfälten i norra Sverige eller mer ofta på något uselt fältlasarett. Människor som hade drömmar och känslor, hade nära och kära och som var våra förfäder. Därav uppmärksammar vi märkesåret 1809.
Mer att läsa om Märkesåret 1809:
http://www.markesaret1809.se/
http://www.regeringen.se/sb/d/9399
Horace Engdahls tal:
http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____17944.aspx