I slutet av 1600-talet sattes ett första garnisonsregemente upp i Göteborg, som benämndes som Kung Karls eller Svenska livregementet till fots. Detta förband kvarstannade i staden fram till 1709 då det överflyttades till norra Tyskland som en följd av den allmänna krigsutvecklingen. Förbandet upplöstes sedan när staden Wismar kapitulerade 1716.
Efter kriget sattes ett nytt garnisonsregemente upp utav resterna från bland annat Västgöta tremäningsregemente och Sachsiska regementet. Det yngre garnisonsregmentet fick till uppgift att vakta fästningsstaden Göteborg med omkringliggande befästningar. Regementet räknade inledningsvis 1200 man men minskades senare till 800 man, fördelade på åtta kompanier. Förbandet benämndes som Garnisonsregementet i Göteborg eller mer vanligtvis efter regementscheferna
- Ribbingska 1721-1730 efter Bengt Ribbing af Koberg
- Zanderska 1730-1747 efter Daniel Johan Zander
- Hessensteinska 1747-1769 efter K E von Hessenstein
- Gyllengranatska 1769-1774 efter H G Gyllengranat
- Saltziska 1774-1785 efter Hugo Herman von Saltza
- Wachtmeisterska 1785-1789 efter K A Wachtmeister
- Stedingkska 1789-1801 efter Curt B von Stedingk.
Regementet kom i huvudsak att verka i Göteborg men skickades vid tre tillfällen till Finland: första gången i samband med Hattarnas krig mot Ryssland 1742, vid byggandet av Sveaborgs fästning 1751-1763 och under Gustav III:s ryska krig 1790. Vid sistnämnda tillfälle bevistade förbandet Viborgska gatloppet och andra slaget vid Svensksund, där man utmärkte sig på bästa sätt. Förbandet var också kommenderat ombord på skärgårdsflottan 1797 och 1801, som skydd mot eventuella brittiska härjningar. Den längsta kommenderingen var annars en grupp soldater som skickades som garnison till den västindiska ön St Barthelemy 1794.
Garnisonsregementet i Göteborg var ett värvat förband, vilket innebar att soldaterna betalades i reda peninngar. Under längre perioder var de också permitterade och tvingades då söka en civil inkomst. Förekommande arbeten var bland annat hantverk och försäljning samt som arbetskarlar i hamnen.
Manskapet kom i huvudsak från västra Sverige men det förekom också folk av utländsk börd. I slutet av 1700-talet kom ungefär hälften av manskapet från andra länder. De största grupperna utgjordes av norrmän (ca 160 man) och ryssar (ca 180 man). De senare kom till Göteborg som krigsfångar i samband med kriget 1788-90. Den mest exotiska soldaten torde annars ha varit en ”ostindier” (från dagens Indonesien) som tjänstgjorde vid regementet på 1760-talet.
Vid sidan om soldaterna räknades också soldatfruarna och barnen till garnisonen. I slutet av 1700-talet var ungefär hälften av manskapet gifta. Soldatfamiljerna levde tillsammans med övriga soldater, som var inhysta hos privata husägare eller bodde i särskilt avsedda baracker. 1798 stod Borgerskapets kasern färdigbygd och först då kunde garnisonsregementet samlas under ett tak.
I början av 1800-talet hade Göteborg förlorat sin betydelse som fästning och därför fanns det heller inget behov av ett särskilt garnisonsregemente. Förbandet lades sålunda ner 1801 och huvuddelen av manskapet överfördes till Göta artilleriregemente samt till skärgårdsflottan vid Nya Varvet. Moderna traditionsbärarer är bland annat Elfsborgsgruppen i Göteborg och LV6 i Halmstad.
