Flertalet av de vapen som används av truppen är original från andra hälften av 1700-talet och de första decennierna av 1800-talet. Detta gäller såväl våra flintlåsgevär med bajonetter som huggare och värjor. Att vapnen fortfarande fungerar (såväl mekaniskt som praktiskt) vittnar om tingens kvalitet. Här följer en kort presentation av respektive vapen:

Flintlåsgevär

Inom Westgiöta Gustavianer används svenska flintlåsgevär av modellåren 1762, 1791, 1799, 1805 och 1815 samt brittiska Brown Bess-gevär. Flintlåsgevären från tiden var i regel 150 cm långa och vägde runt 5-6 kg. Pipans kaliber var ca 18-20 mm och gevären laddades med svartkrut, som förvarades i soldaternas patronväskor. Laddningsförfarandet gick till så att man först hällde lite krut i fängpannan och sedan hällde man resten i pipan. Därefter stöttes kulan och papperspatronen ner med laddstaken. När geväret sedan avlossades var tanken att flintlåset skulle antända fängkrutet, som i sin tur antände laddningen i pipan. Viktiga förutsättningar var dock att låset var relativt rent och att krutet inte var fuktigt.

Bajonetter

Bajonetterna från tiden var i regel ca 70 cm långa och de fästes vid pipan med en fästskruv. 1815 blev bajonetterna kortare, ca 50 cm och fästes istället med en låsring. Förekommande bajonetter inom Westgiöta Gustavianer är m/1762, m/1775, m/1791, m/1799, m/1815 och förändringsmodell m/1747-1815.

Huggare

Under loppet av 1700-talet utvecklades stridstaktiken från frontalanfall med dragna blankvapen mot plutonsvis eldgivning på linje. Utvecklingen hänger samman med att flintlåsgevären blev mer funktionsdugliga och effekten av eldgivningen kraftigare. Därför avskaffades också den karolinska komissvärjan m/1685 och ersattes istället med den graciösare huggare m/1748. Detta vapen levde sedan kvar inom svenska krigsmakten med vissa förändringar fram till slutet av 1800-talet. Under Gustav III:s tid var manskap och underofficerare utrustade med detta blankvapen.

Officersvärja

Officerarnas stolthet var deras värjor. Under gustaviansk tid kan dessa liknas vid dräktvärjor som främst hade en ceremoniell betydelse. När officererna sänkte sina värjor så marscherade linjerna framåt. Vapnen bekostades av officererna själva och ofta lät man gravera eller blånera klingorna, allt beroende på egen ekonomi. Under slutet av 1700-talet bllev det också vanligt med klingor av colichemardetyp, dvs att den övre tredjedelen var betydlig bredare än övriga delen av klingan. Benämningen härrör tydligen från en fransk förvanskning av släktnamnet Köningsmarck, som en gång konstruerade värjtypen.

Remtyg

Med remtyg menas de läderföremål som hörde till utrustningen. Dessa utgjordes av patronväska, gevärsrem och bälte för upphängning av värja eller huggare. I patronväskorna förvarade soldaterna sina patroner samt extra flinta och verktyg.